Det finns ögonblick i skrivandet som ingen förbereder en på. Inte kurserna, inte böckerna om dramaturgi, inte de kloka rösterna som säger att “det viktigaste är att skriva klart.”

Ingen berättar att det är i just stunden efter man skickat in manuset som verkligheten viker lite åt sidan och man själv faller rakt igenom. Inte handlöst – mer som när man trycker på knappen till en gammal hiss: dörrarna stängs, ljuset blinkar till och man inser att man inte längre har någon kontroll över i vilken riktning den rör sig.

Det är där jag är nu: mellan våningsplanen, i den där klaustrofobiska tystnaden innan något börjar rulla igen.

Jag har arbetat igenom mitt manus efter redaktörens kommentarer. Strykt, slipat, vägt ord och bytt riktningar. Gjort exakt det man ska göra: lyssnat, tagit in, gjort om, förtydligat. Följt hantverket, följt reglerna, följt min egen magkänsla även när den rörde sig som en orolig djuphavsfisk. Och nu är det skickat. Ute ur min hand, in i någon annans.

Och det är här paniken börjar.

Att lämna ifrån sig ett manus är inget så elegant som att “släppa taget”. Det är mer att stå vid kanten av ett stenbrott – knyta ihop sin text till ett paket och kasta det ut över avgrunden för att se om det faller, flyger eller spricker i bitar. Liknelsen hade gärna fått vara mjukare, men skrivande är sällan mjukt. Det är en sport för människor som frivilligt hoppar bungyjump utan att veta om repet är fastsatt i något eller bara är en vacker symbol för hopp.

En dag tycker jag att manuset är det bästa jag skrivit. Nästa dag läser jag tre rader och vill kontakta myndigheter för att be dem dra tillbaka min rätt att inneha tangentbord. Det går upp, ner, runt och baklänges. En berg-och-dal-bana som någon byggt utan manual och där en skylt i början säger: “Åk på egen risk, det kan förekomma plötsliga uppvaknanden av självtvivel.”

Och mitt i allt: arbetet. Det tysta, tålmodiga, envisa arbetet. Det där som inte syns utåt men känns i kroppen som en sorts yrsel. För varje gång jag tror att jag tappat tråden hittar jag den igen. För varje gång jag tänker “nu ger jag upp” öppnar jag ändå dokumentet och fortsätter. Det finns en rytm i det – en puls som överlever mina värsta dagar.

Att vara i denna fas är som att stå i ett rum där väggarna långsamt flyttar sig. Jag försöker hålla balansen mellan stolthet, oro, kontrollförlust, lättnad och förtvivlan. Det är ett kreativt limbo där allt känns möjligt och omöjligt på samma gång. Där jag inte längre kan förbättra något, men inte heller kan gå vidare. Där allt hänger i luften och jag gör det enda man kan göra: väntar.

Och medan jag väntar försöker jag minnas varför jag skriver. Inte för att känna mig trygg – trygghet är inte den här konstformens främsta programförklaring. Inte för att glänsa, prestera eller göra rätt. Jag skriver för att det är det enda som håller ihop fragmenten inuti. För att berättelserna måste få ta plats, även när jag vill gömma mig under en filt och låtsas att jag aldrig hört talas om ordbehandling.

Så vad gör jag nu? Jag fortsätter. Jag låter ångesten passera som ett oväder genom kroppen. Jag tänker: “Det är normalt. Det är så här det känns när något viktigt är på väg att lämna mig.”

Och jag vet att när hissen väl rör sig igen, när beskedet kommer eller när texten landar där den ska, då kommer marken under fötterna att kännas lite stadigare.

Tills det är dags nästa gång. För det blir alltid en nästa gång. Det är i själva verket det som definierar oss som skriver: vi kastar oss ut från kanten igen och igen, trots att vi vet precis hur det känns att falla.

Ny krönika i Socionomen av Sofia Rapp Sundström Alias Näktergöken

Det här är min berättelse om vad det innebär att växa upp placerad. Om de tysta hallarna, plastpåsen med kläder som alltid var för stora eller för små, och känslan av att inte riktigt höra hemma någonstans. Jag skriver om det som fortfarande bultar under huden – den där rädslan för att vara till besvär, och hur barn lär sig att inte ta plats när ingen berättar varför livet blivit som det blivit.

I krönikan delar jag min erfarenhet, men också det jag ser idag som familjehemsmamma. Jag möter samma blickar hos barnen som en gång fanns i min egen spegel. Ett barn som inte fått en kram lär sig tidigt att hålla andan.

Det här är en text för dig som arbetar i socialtjänsten, för dig som möter familjehem, och för dig som vill förstå vad som händer med ett barn när de vuxna runt dem tystnar.

👉 Läs krönikan här:
https://socionomen.se/roster/kronika/jag-fick-aldrig-nagon-kram-som-barn/

Dela gärna vidare till kollegor och andra som behöver läsa. Det här är en berättelse som inte får falla mellan stolarna – igen.

Det är med ett märkligt fladder i magen jag går in i sluttampen av arbetet med boken. Inte den sortens fladder som hörs eller märks utåt, utan det där tysta, envisa som sitter kvar i kroppen hela dagen. Jag har fått så fin respons — varm, rak, skarp — och den har landat i mig på ett sätt jag inte riktigt var beredd på. Det gör mig ödmjuk, stolt, lite rädd. Allt på en gång.

Och mitt i det här skrivandet fortsätter vardagen. Diskmaskinen som inte tömts. Tvätten som förökar sig. Mjölken som är slut just när någon vill ha ett glas. Det är nästan komiskt hur jag kan sitta med de mörkaste delarna av manuset i huvudet, och samtidigt försöka komma ihåg om jag stängde av kaffebryggaren. Men kanske är det just så här det måste vara. Det stora och det lilla bredvid varandra, så att ingenting välter.

Nu är jag i den där fasen där jag mest petar i detaljer. Skruvar i språket. Flyttar en mening för tredje gången. Andas ut när en scen plötsligt faller på plats, och biter ihop när nästa trilskas. Redaktörens anteckningar ligger bredvid mig, fulla av små pilar, förslag och uppmuntrande kommentarer, och jag försöker ta mig igenom dem utan att tappa den känsla jag hade när jag först skrev texten.

Det är november, och jag märker hur ljuset drar sig undan lite snabbare för varje dag. Luften har fått den där lugna, kyliga rörelsen som brukar komma precis innan snön. Snart ligger den över allt — över vägarna, över skogen, över taket där jag sitter och skriver. Snön dämpar ljuden, saktar ner allting. Gör att världen känns både renare och tyngre.

Kanske kommer den samtidigt som jag når sista kapitlet. Kanske blir det någon slags symbolisk punkt utan att jag planerat det. För nu börjar berättelsen kännas färdig på ett sätt jag inte vågat tro på tidigare. Inte perfekt, aldrig perfekt, men hel. Sammanhållen. Sann mot den värld jag byggt och de människor jag följt genom mörkret.

Det är en märklig tid. En tid av avslut, men också av början. Snart ska jag släppa taget — låta texten gå vidare till nästa steg. Men än så länge sitter jag här, i det sista ljuset, och försöker göra allting så bra jag bara kan.

Snart kommer snön. Och snart, snart är boken klar.

Lyckan bor i det lilla.
Inte i stora gester eller plötsliga förvandlingar, utan i de där små ögonblicken som nästan går att missa om man inte vakar över dem.

Som när barnet tassar ut i köket på morgonen, stannar ett ögonblick i dörröppningen och låter ett försiktigt godmorgon falla ner mellan oss. Ett ord som väger så mycket, för bakom det ryms tillit, mod, förhoppningen om att dagen kanske blir okej.

Eller när en tandborste flyttas.
Inget märkvärdigt, bara ett skaft av plast som plötsligt står bland de andra i muggen vid handfatet. Men för mig känns det som ett fyrverkeri. Ett tecken på att barnet vågar ta lite mer plats. Vågar tro att det får vara här. Att det räknas.

Det börjar ofta i det tysta.
En blick som stannar kvar en sekund längre.
Ett steg närmare köksbordet.
En jacka som hängs på kroken i hallen istället för hänga kvar över axlarna – inte för att barnet ”ska”, utan för att det vågar.

Att vara familjehem är ett stilla fyrverkeri av allt som ryms i ett människohjärta – framsteg som glimmar till, sorg så oändlig emellanåt, smärta, bakslag som nästan knäcker en… och mitt i allt detta: det där lilla, lilla steget framåt igen. Det som ingen annan ser, men som för mig lyser starkare än allt annat. Det som berättar att barnet fortfarande försöker, fortfarande hoppas, fortfarande vågar ta ett andetag till i vår riktning.

Att veta att varje viskad morgonhälsning, varje tandborste i rätt mugg, är ett helt berg bestiget.
Att förstå att en halvskrattad kommentar vid middagsbordet kan vara barnets första försök att vilja höra till.
Att se hur en ryggsäck packas kvällen innan skolan, och veta att det betyder att barnet inte längre räknar med katastrof varje morgon.
Att märka när dörren till barnets rum lämnas en aning öppen i stället för stängd och låst – ett ordlöst jag vågar lita lite mer på er idag.
Att lägga märke till hur barnet stannar kvar i soffan fem minuter extra, utan flykt i blicken.
Att höra ett “kan du hjälpa mig?” från ett barn som tidigare klarat allt ensam, för ensamhet var det enda trygga som fanns.

Alla dessa små saker och ögonblick – så lätta att missa för världen, men tunga som berg för oss som vet varifrån de kommer.

Och till alla er som står i det varje dag – ni som bär, lyssnar, tvivlar, reser er, försöker igen och igen –
kärlek till er.
Kärlek till er som kämpar i det lilla, i det tysta, i det som ingen annan ser.

Vi håller varandra uppe.
Steg för steg.
Andetag för andetag.

/ Näktergöken

Det finns nyheter som får mig att tappa andan.
Som att stora företag säljer sexdockor utformade som barn – små kroppar i plast, 80 centimeter långa, med nalle i handen.
Och människor köper dem.
Det är inte fiktion. Det är inte mörkwebben. Det är varukorg och frakt, klick och betalning.

Samtidigt diskuterar regeringar nu möjligheten att ”låta AI skapa barnpornografiskt material” – för att locka groomare, säger de. För att skydda barn. Men allt i mig skriker: det är inte skydd – det är förskjutning.
Varje gång vi skapar något som ser ut som ett barn för att tillfredsställa vuxnas begär, flyttar vi gränsen för vad som är möjligt, tänkbart, acceptabelt.

Tillverkarna säger att det bara är fantasi.
Köparna säger att ingen skadas.
Men varje sådant föremål, varje bild, varje AI-skapad kropp utan själ, föds ur en verklig kultur där barn reduceras till konsumtion och kontroll.
Det säger något om mänskligheten – och det är inte vackert.

Jag har sett vad övergrepp gör.
Jag växte själv upp med sexuella övergrepp och vet vilka spår de lämnar efter sig – hur kroppen minns när orden tystnar, hur skammen flyttar in i varje andetag.
Det tar år att förstå att skulden aldrig var ens egen. (Och ännu längre tid att våga leva utan den.)

I dag lever jag på den andra sidan – som familjehemsmamma.
Jag möter barn som bär samma tystnad jag en gång bar.
De som fått lära sig att trygghet är något man förtjänar, inte något man har rätt till.
De som fortfarande väntar på att någon ska säga: Det du upplevde var fel – men inte ditt.

Vi pratar ofta om trygghet, men trygghet börjar inte med fler system – den börjar med mod.
Med att någon vågar se, vågar säga ifrån när världen börjar förlora sin kompass.
För varje gång vi accepterar något som luktar övergrepp, men kallar det teknik, konst eller terapi – då är vi med och suddar ut gränsen.

Jag tror på något annat.
Jag tror på ansvar. På vrede som drivkraft. På kärlek som inte är sentimental utan skyddande.
Jag tror att vi måste tala om detta – nu, högt, tydligt och utan ursäkter, för när världen börjar skapa dockor som ser ut som barn, och kallar det en produkt, då är det vi vuxna som är trasiga.

Allt jag gör – i mina böcker, mina föreläsningar, mina möten med människor och mig själv – handlar om just det: att se, att stå kvar, att vägra tystnaden.
För barnens skull.
För våra egna hjärtans skull.
För att mänskligheten inte får förlora sitt ansikte helt.

Söndagskramar / Näktergöken – från placerat barn till familjehemsmamma

Tillsammans med Stiftelsen Säkra Varje Unge har jag besökt Engelska skolan i Älvsjö för att utbilda elever i hur de kan skydda sig på nätet. Under dagen pratade vi om grooming, digitala kränkningar och hur snabbt ett till synes oskyldigt samtal på nätet kan utvecklas till en situation där barnet pressas att skicka nakenbilder. Vi pratade också om hur lätt det är att bli lurad av en vuxen som utger sig för att vara jämnårig, och vad man kan göra när något känns fel.

Jag älskar det förebyggande arbetet – att få möta barnen innan något händer, ge dem kunskap, språk och verktyg. Det känns särskilt meningsfullt att se hur de vågar öppna sig, berätta och ställa frågor som vuxenvärlden ofta inte hinner lyssna på.

Under dagen kom flera elever fram efteråt. En flicka berättade att en vuxen man hade kontaktat henne via ett spel, först med skämt och komplimanger, sedan med krav. En annan elev berättade att en kompis tvingats skicka bilder efter att ha blivit hotad. De här samtalen är tunga – men de visar varför arbetet är så viktigt. Att barnen vågar dela sina erfarenheter visar att de vill förstå och att de vill ha hjälp.

Jag känner en djup glädje när jag ser deras engagemang, deras mod att prata om något så svårt. Att stå där framför dem, se deras händer i luften, deras frågor och deras allvar – det är just då jag påminns om varför jag gör det här. Det är ett privilegium att få bidra till att barnen får verktyg innan övergreppen sker, innan skadan är skedd. Det är där förändringen börjar.

Om du vill veta mer om utbildningarna eller boka ett föreläsningstillfälle är du varmt välkommen att läsa mer på
👉 www.foretagtillsammans.se

Där finns mer information om kommande utbildningar, teman och hur du eller din organisation kan delta i arbetet för att stärka barns trygghet – både på nätet och i vardagen.

Det finns stunder när huset är tyst och man känner den där gamla tröttheten krypa upp längs ryggen. Den som inte handlar om sömn utan om tyngd. Om alla de gånger man försökt laga något som redan gått sönder för länge sen.

Man säger att kärlek räcker. Att trygghet, tålamod och tid kan läka, men ibland räcker det inte. Barnet skriker ändå på nätterna, slår i dörrar, biter sig fast i sin ilska. Och där står man — med öppna händer och ett hjärta som redan bultar för mycket — och försöker hålla ihop både sitt eget och deras.

Det är sorgen som inte syns i några journaler. Den som sitter i bröstet när man lämnar av ett barn hos bup eller terapeuten och ser blicken som säger: du kan inte förstå. Eller när man stänger dörren efter ännu ett möte där någon säger “ni gör ett fantastiskt jobb” men man vet att hemma väntar ännu en kväll av utbrott, tystnad och försök till närhet som barnet inte vågar ta emot.

Det är inte bristen på vilja. Det är överflödet av kärlek som inte hittar någonstans att landa.
Man fortsätter — för man vet att även om man inte räcker till alla gånger, så kanske man räcker till en gång: För ett skratt, en blick, en stund av vila.

Men sorgen finns där. Den som viskar att man inte duger, inte orkar, inte lyckas.
Man lär sig att bära den med värdighet. För det är inte svaghet. Det är kärlekens baksida — den som visar att man faktiskt försökt.

Ibland gör det ont att vara familjehem.
När man ger allt och ändå ser sorgen i barnets ögon. När man håller om utan att veta om det tröstar. När man inser att det inte handlar om att vilja ge upp, utan om att förstå att man inte kan rädda allt — hur mycket man än försöker.

För någon vecka sedan var jag i Mölndal och föreläste för socialtjänsten om hur vi kan agera och göra verklig skillnad för placerade barn – vad som fungerar, vad som brister och hur vi tillsammans kan bli bättre.

Det blev en förmiddag fylld av frågor, öppna samtal och reflektioner som berörde mig på djupet. Jag gick därifrån med en känsla av hopp – att fler verkligen vill förstå, lyssna och våga göra annorlunda.

Det är häftigt att få vara en liten del i det arbetet. Att kanske, genom berättelser och erfarenheter, bidra till att ett barn får en socialsekreterare som stannar lite längre i mötet. Som vågar se, vågar fråga och inte vänder bort blicken när det gör ont.

Det är precis därför jag gör det här.
För varje gång vi pratar om de här frågorna, varje gång någon ser barnet bakom placeringen och stannar kvar där – då händer något viktigt. Då börjar förändringen, på riktigt!

Min föreläsning går på djupet.
Den väcker tankar, men ger också verktyg. Deltagarna får möjlighet att dela erfarenheter, arbeta i grupp och reflektera kring frågor som rör deras egna möten och vardag. Det handlar inte bara om att lyssna – utan om att ”våga” stanna kvar i det jobbiga. känna igen och omsätta insikten i handling.

Jag känner en stor tacksamhet över att min utbildning ses som en kvalitetsstämpel inom socialt arbete.
Att den används för att stärka yrkesrollen, skapa tryggare möten och ge placerade barn den röst och respekt de alltid borde ha haft.

Det är precis därför jag gör det här.
För varje gång vi pratar om de här frågorna, varje gång någon ser barnet bakom placeringen och stannar kvar där – då händer något viktigt. Då börjar förändringen, på riktigt.

💛 Vill du boka min föreläsning eller utbildning för din verksamhet eller har frågor kring kostnad/upplägg etc: info@naktergoken.com 0702525285

Det blir mörkt tidigare nu. Inte bara ute, utan också inuti.
Det finns något i övergången mellan ljus och skugga som alltid tynger mig- kanske minns kroppen alla andra höstar? Kanske handlar det inte om kylan eller regnet, utan om stillheten som kommer när världen plötsligt tystnar. När allt saktar ner, men tankarna fortsätter med samma fart.

Jag försöker hålla fast vid rutinerna — tända ljus på köksbordet, hälla upp kaffe, lyssna på det där knäppandet i elementen när värmen vaknar. Små saker som egentligen inte förändrar något, men som håller ihop dagen. Ett tunt snöre genom mörkret.

Utanför ligger löven i drivor, mättade av regn. Doften av jord stiger från marken- jag tänker jag att det finns något tröstande i förfallet- att det som ruttnar blir till något nytt. Det är bara svårt att minnas när man står mitt i det — när träden står nakna och himlen känns för låg.

Ibland hittar jag ändå ljus. Inte det stora, självlysande hoppet, utan de där små glimtarna. Ett skratt över telefon. Ett varmt ansikte på bussen. En kopp te som faktiskt smakar gott. En promenad när luften är så klar att man nästan blir ren inombords.
De är lätta att missa de där stunderna, men jag försöker se dem.

Hösten bär sitt mörker nära, men den bär också en sorts vila. En tillåtelse att sakta ner, släppa taget, vila i det som är och kanske handlar ljuset inte om solen alls, utan om allt det lilla vi orkar hålla kvar när dagarna blir korta.

Vad ser du för ljus idag?

Den senaste månaden har jag arbetat intensivt med redigeringen av mitt manus. Det har varit en process som slitit och förlöst på samma gång. Jag har suttit sena kvällar med texten uppslagen framför mig, försökt lyssna in rytmen, låta språket bli naket utan att förlora sin styrka. Vissa sidor har fått falla bort, andra har växt fram ur något jag trodde redan var färdigt.

Att redigera för mig är inte bara en teknisk process — det är ett sätt att vända sig inåt igen. Att möta de människor och minnen som berättelsen bär. Ibland har jag fått stanna upp, andas, stänga datorn och gå ut. Texten har krävt mer än tålamod; den har krävt närvaro, mod och en sorts acceptans inför det som inte går att skriva om.

Nu är manuset färdigt och skickat till förlag för granskning. Orden ligger där, frikopplade från mig, och jag känner både lättnad och oro. Lättnad över att det äntligen är gjort — att berättelsen fått sin form. Oro över att släppa taget. För det finns något djupt utlämnande i att låta andra läsa det man burit i tysthet så länge.

Jag känner mig naken, men också stolt.
Den här boken har vuxit ur år av tystnad, vrede och längtan efter att förstå. Den handlar om barns utsatthet, om tystnadens makt och om hur man försöker bygga ett liv av spillrorna. Den handlar om svek, men också om överlevnad.

Skrivandet har inte varit en väg ut, utan en väg igenom.
Det har lärt mig att det som gör ont inte måste döljas — det kan omvandlas. Till språk. Till mening. Till något som andra kan känna igen sig i.

Här är ett par meningar ur boken:

Hon hörde vinden dra genom huset. Det gnisslade svagt i väggarna. En doft av kall jord och tyg svepte fram när något i henne gav efter. ..

Nu får texten lämna mig. Jag vet inte vart den tar vägen, men den är skriven med allt jag hade.